Sveriges rätta ansikte

-------------- Alla ska med, så enkelt är det!
(Men självklart ska vi inte sluta skicka tillbaks utlänningarna)


Det är intressant det här med Sveriges öppna inställning gentemot utlänningar. Är Sverige verkligen så öppna som vi försöker hävda utomlands, eller är Sverige en äcklig rasbalndningsfientligt land liknande det som växte fram under 30-talet i Tyskland? Ja, det är en intressant fråga som man bör ta ställning till.

Uppdrag granskning visar i ett reportage två asylsökande som man försökt utvisa till sina respektive hemland, trots att de har riskerat att bli torterade där. Den ene är Mohammad Akbar som har "baktalat" den iranska regimen. För detta riskerar han hundra piskrapp och fem års fängelse i Iran. Tre gånger har den svenska polisen försökt att utvisa honom utan att lyckas. Polisen har till och med visat de dokument som Mohammad har lämnat in, och som borde styrka att han är behov utav skydd, för iranska myndigheter. Mohammad hade tur i oturen och iranska myndigheter vägrade att ta emot honom. Idag är han inte välkommen i Iran och saknar svenskt medborgarskap.

En annan individ som har råkat lika illa ut är Andrei Miastouski. Han var medlem av det vitryska oppositionspartiet vilket bara det i Vitryssland innebär att man lever under ständigt dödshot från regimen. I maj 2005 avvisades Andrei till Vitryssland. Han hade tagit sömnpiller för att missa den skräckfyllda och ångestframkallande resan tillbaka till hemlandet. I Minsk visade polisen de sekretessbelagda uppgifterna som styrker att Andrei inte var vän med Lukaschenko. Han hamnade i fängelse, men lyckades trockla sig ur fängelset genom byråkrati och lyckades fly till Sverige igen för att träffa sin familj.

Hur behandlar den svenska regimen egentligen våra invandrare? Man sekretessbelägger uppgifter, men det har ingen betydelse. Migrationsverkets order till polisen om att dumpa en människa i ett annat land väger tyngre än att personen skall garanteras mänskliga rättigheter.
Andrei och Mohammad har båda haft tur i oturen och lyckats ta sig till Sverige igen. Men för de personer där avvisningen har lyckats och där personerna inte har lyckats fly till Sverige igen, hur gick det för dem? Hur många liv har Migrationsverket egentligen på samvetet? Hur många piskrapp och hur många år i fängelsen utan möjlighet till en någorlunda dräglig tillvaro?

Att allt inte står rätt till i svensk migrationspolitik är knappast en nyhet. Vi stänger in människor i miljonprogram, vi avvisar homosexuella till Iran, vi slänger ut människor som har bott här i upp till femton år, vi bedriver hetsjakt på asylsökande barn och vi utvisar apatiska flyktingar. Något måste från grunden ändras i svensk migrationspolitik. Vi måste införa ett nytt synsätt på invandrare där de inte ses som en belastning utan som en stor tillgång för samhället. Vi måste sluta låta utomeuropeiska medborgare vänta i åratal för ett besked om att få stanna eller inte. Vissa vita svenska medborgare kanske undrar varför då? Jo, för att vi annars gräver vår egen grav. Vi ger oss själv ett rykte i omvärlden som inte är speciellt smickrande och som slår tillbaka mot oss när vi skall börja bedriva utbyte med stater som har kommit ifatt ekonomiskt och demokratiskt.

Jag hoppas att den nya regeringen 2006 kan ta tag i dessa problem och verkligen göra skillnad. Jag hoppas att Maud Olofsson blir migrationsminister. Hon verkar vara en person genomsyrad av godhet och har få fördomar.