Landstinget = Trabantpolitik?

I helgen var jag på MUF-kurs i Norrköping och fick lyssna på ett gäng bra talare! Däribland Fredrik Sjöstrand som talade om sjukvårdspolitik och hur sjukvård ges ur ett planekonomiskt perspektiv likt det i det forna Östtyskland. Följande finns att läsa på Landstinget i Östergötlands hemsida. (www.lio.se - politik - nå politiker i landstinget o org. - hälso och sjukvårdsnämnden)

"Dess (Hälso - och sjukvårdsnämndens) uppdrag är att fånga upp östgötarnas behov, önskemål, och synpunkter när det gäller hälso- och sjukvård och tandvård. Nämnden beslutar sedan om vad som skall göras, hur mycket, till vilket pris och med vilken kvalitet. Detta fastställs sedan i avtal med sjukhusen, vårdcentralerna Folktandvården osv. som tillsammans svarar för att invånarna får tillgång till den verksamhet politikerna beslutat om."

Vi åker tillbaks 20 år i tiden och förflyttar oss till östra Berlin och gör ett litet tankeexperiment.

"Dess (Automobilutskottets) uppdrag är att fånga upp proletärernas behov önskemål och synpunkter när det gäller bilar och rattar. Automobilutskottet beslutar sedan om vad som skall göras, hur mycket, till vilket pris och med vilken kvalitet. Detta fastställs sedan i avtal med (de statliga) bilbolagen, rattillverkarna, lackeringsfirmorna osv, som tillsammans svarar för att proletärerna får tillgång till den automobilverksamhet deras kamrater beslutat om."

När man tittar på dessa exempel så ser man att skillnaden mellan Östtysklands planekonomi och Landstingets planekonomi inte finns. Denna detaljstyrning av produkter och tjänster är inget politiker skall syssla med, eftersom att det blir fel. Märk väl att mitt andra "citat" endast är ett tankeexperiment, men experimentet bygger på verkligheten. I Östtyskland beslutade politikerna om hela bilindustrin, och det ledde till att för få Trabants (enda bilmärket som fick produceras i Östtyskland) producerades och att det uppstod köer för att få köpa Trabanten. De bilar (kan man verkligen kalla Trabanten för bil?) som sedan såldes till ett icke-marknadsanpassat pris var dessutom av vidrig kvalitet och ytterst miljöfarliga. Det finns även andra exempel såsom sko och spikindustrierna i Sovjet.

I Sverige lever fortfarande denna planekonomi som för länge sedan borde ha utrotats kvar. Man kan få stå i köer i år för att få ta del av sjukvården som medborgarnas politiker så vänligt beslutat om skall genomföras. Kvaliteten på landstingets tjänster är förvisso inte dålig när man väl nästlats sig igenom byråratin, men privata sjukhus och vårdhem får ständigt högre betyg i kvalitetsundersökningar än vad landstingets motsvarande får. Det finns en viktig skillnad mellan Östtysklands godtyckliga bilkvoter och Sveriges godtyckliga sjukvårdskvoter. Det är att de flesta i Sverige (så även jag) inte anser att en person skall behöva betala sin sjukvård ur egen ficka utan att det skall finansieras solidariskt. Men detta behöver ju inte betyda att landstinget måste äga all sjukvård som produceras. Det är nämligen då det blir som i Östtyskland. Folk blir hänvisade till ett sjukhus och köer och byråkrati byggs upp. Om de som ville ha bilar i Östtyskland istället hade kunnat gå till den bilhandlaren eller biltillverkaren som de tyckte tillfredsställde deras behov bäst hade de sluppit vänta flera år på att få köpa en bil. På samma sätt hade svenska vårdkunder sluppit att behöva stå i kö om de istället fått en sjukpeng att spendera där de tycker att deras vårdbehov bäst tillgodoses. Den svenska Trabantpolitiken måste bort. Den har redan kostat oss åtskilliga miljarder i förlorad arbetskraft samt oändligt mycket personligt lidande.

-------Det som bör göras inom vårdpolitiken?